Hållbarhet är vår generations stora samhällsutmaning.

Teknikutveckling och digitalisering pekas ofta ut som mycket viktiga, om inte avgörande, faktorer för att kunna ta oss an klimatmässiga, ekonomiska och sociala utmaningar och skapa mer hållbara lösningar.

Design-skrået har ett särskilt ansvar i den här utvecklingen. Å ena sidan eftersom världen är ohållbar “by design” - vi människor har mer eller mindre medvetet format vårt samhälle och vår livsstil till det vi har idag, och därigenom även skapat våra egna problem. Å andra sidan eftersom vi designers ofta är de som sätter ramarna för olika typer av lösningar genom att besvara hur de ska lösa problem och skapa önskade effekter.

Design som problemlösningsmetod är väl lämpat för att arbeta med de komplexa systemutmaningar som hållbarhetsproblem ofta utgör. Sett i relation till cynefin-modellen är vi designers skolade i att arbeta enligt en “probe-sense-respond”-ansats. Vi navigerar i komplexitet och låter lösningar växa fram i takt med att vi lär oss mer om problemet vi ska lösa.

På pappret har vi alltså goda förutsättningar. Men hur ser det ut i verkligheten?

Energieffektivisering är inte lösningen

I en digitaliseringskontext hamnar energieffektivisering ofta högt upp på agendan - internet och vår digitala infrastruktur konsumerar enorma mängder energi (över 10% av världens energiproduktion 2021, enligt en studie på KTH). Är det då inte toppen om vi designers kan bidra till att hitta mer energieffektiva lösningar?

Säkerligen, men det kommer inte att lösa våra huvudutmaningar. Design och digitalisering sker i väldigt hög grad i en tillväxt-kontext. Vi försöker besvara frågor såsom “hur kan vi attrahera en kund och skapa ett affärsvärde av det?”. Arbetar du t.ex. som UX-designer bidrar du också aktivt till webbens tillväxt. Jevons paradox säger oss att ju mer energieffektiva lösningar vi skapar, desto större spridning och användning får dessa. Då kommer mer energi också att konsumeras genom att tillväxttakten helt enkelt ökar. Ökningen i energianvändning går alltså mycket snabbare än energieffektiviseringen.

Därför kan designerns huvuduppgift inte vara att skapa mer energieffektiva lösningar (även om det såklart aldrig är dåligt). Design för hållbarhet bör istället i första hand handla om att lösa energiproblemet på riktigt, vilket är en komplex mix av frågor om energikällor, produktion, resursförbrukning och levnadsvanor.

Design är en politisk aktivitet

En snabb googling på “service design case studies” visar vilken stor vikt vi designers lägger vid att skapa socialt hållbara lösningar. Jag är knappast ensam om att ofta se fallstudier om alltifrån hur design bidragit till en bättre skolgång i fattiga samhällen, till hur man skapat en bättre tillvaro för äldre inom äldreomsorgen.

För ett knappt årtionde sedan blev designetik ett trendigt ämne. Vi började inse att inte minst digitala lösningar fick ofördelaktiga etiska och sociala konsekvenser, och att vi designers har ett ansvar för det. Denna viktiga diskussion pågår fortfarande och försöker tackla frågor om hur vi kan säkerställa inkludering och mångfald och minska negativ social påverkan.

Vi kan konstatera att många av oss designers drivs av goda intentioner. Vi vill göra gott och bidra till en positiv samhällsutveckling. Men att bedriva design i en social kontext, som förändrar villkor och förhållanden för vanliga människor, är en politisk aktivitet.

Är vi tillräckligt medvetna om att vi implicit ägnar oss åt politik? Och är det demokratiskt (och etiskt) försvarbart att en liten grupp designers strävar efter att förändra sociala förhållanden i stor skala, om än med goda intentioner? Historieböckerna är fulla av politiker som förändrade världen till det bättre. Om vi designers vill göra detsamma, bör vi då inte lägga vår energi på att skapa demokratiska rörelser för att driva förändringen vi vill åstadkomma?

Kontakta oss gärna så berättar vi mer!